Denna artikel publicerades först i Armenisk-Svensk tidskriften Nor Horizon 2005-2
till följd av professor Åke Dauns föreläsning under ett evenemang, nämligen ”Armeniska dagar i Uppsala”.
* * *
Սույն հոդվածի վերահրատարակությամբ մեր հարգանքի տուրքն ենք մատուցանում
պրոֆեսոր Օքը Դաունին՝ այս կյանքին հրաժեշտ տալու կապակցությամբ:
Հոդվածը առաջին անգամ հրատարակվել է Նոր Հորիզոն պարբերականում 2005 -2 թվականին, «Հայկական օրեր Ուփսալայում» միջոցառման ընթացքում՝ պրոֆեսորի դասախոսության արդյունքում:
«Նոյ նահապետը եւ նրա ժառանգները» հետաքրքրաշարժ խորագրով այս հոդվածում պրոֆեսորը իրեն հատուկ ոճով ու համեմունքով, շվեդ հասարակությանը ամփոփ ներկայացնում է Հայաստանն ու հայ ժողովուրդը Աստվածաշնչյան պատումներից մինչեւ մեր ժամանակի պատմությունները… Նոյ նահապետի եւ ջրհեղեղի բիբլիական ժամանակներից մինչեւ ներկայի բարդ օրերը… «Երբ խոսում ենք Հայաստանի մասին, խոսում ենք, դեռեւս գոյություն ունեցող աշխարհի ամենահին քաղաքակրթություններից մեկի մասին»:
——————————————————————————-
Åke Daun
Professor emeritus i etnologi, Stockholms universitet
Hur många unga svenskar vet att det finns en kompositör bakom ”Gubben Noak”? Att det är Carl Michael Bellman! Nummer 35 i Fredmans sånger. Bellman var 23 år när han skrev den, 1766. Hur många svenskar vet var Noaks ark strandade efter syndafloden? Att den strandade på ett berg som hette Ararat, och att berget existerar i verkligheten, inte bara i den bibliska berättelsen. När jag kommit så här långt i min introduktion gissar ni säkert Armenien.
Jag ville hitta någon introducerande förbindelse mellan Sverige och Armenien. Armenien är ett land med en rik musiktradition. Det kan säkert också sägas om Sverige, men någon direkt musikalisk förbindelse har jag inte hittat, annat än just Gubben Noak – en mer komisk förbindelse. Gubben Noak är den enda melodi som de flesta svenskar kan spela på piano. Gubben Noak var en ”hedersman”, heter det i visan. Han ”gick ur arken och planterade på marken”. Vad planterade han. Jo, vinstockar, de första vinstockarna efter syndafallet. Och planterandet skedde i det land som så småningom skulle bli Armenien.
I första Mosebok står det så här. ”Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade arken på Ararats berg.” Enligt den bibliska berättelsen blev Noa och hans familj genom bygget av arken de enda överlevande efter den syndaflod som Gud lät komma över jorden. Vad som dessutom sägs är att Noa sedermera drack av det vin som han planterade och blev redlöst berusad. Men han överlevde, trots att han då var mer än sex hundra år gammal. Att vin är nyttigt att dricka då och då bevisas av att Noa blev 950 år.
Berget där arken strandade hette alltså Ararat och heter fortfarande så. Det existerar i verkligheten, inte bara i Gamla Testamentet. Det är över 5 000 meter högt och beläget i det gamla Stor-Armenien, idag på andra sidan gränsen mot Turkiet. Noa begravdes i Khitj (förlåt uttalet) i södra Armenien, och Noa var eventuellt en historisk person även om han inte blev så gammal. Turister som idag besöker museet i den armeniska domkyrkan Etchmiadzins kan se vad som påstås vara en bevarad träbit från Noaks ark. En armenisk patriark, en biskop, besteg Ararat på 300-talet och hittade rester av arken och tog med sig en bit som minne. Det finns en hel del månghundraåriga myter och berättelser om arken. Enligt en hellenistisk författare tog armenierna bitar av det tjärade timret från arken och använde det för att bota kroniska sjukdomar.
När vi talar om Armenien talar vi om en av världens äldsta, alltjämt existerande civilisationer – jag ska återkomma till vad en civilisation är för något. Många folk och språk har blandats i tidernas begynnelse, precis som idag. Men många folk och språk har försvunnit. Jag vill nu också säga att allt vad jag berättar är relativt nytt för mig. För 25 år sedan visste jag praktiskt taget ingenting om Armenien – dvs. lika litet som de flesta andra svenskar. Men på den punkten var situationen en annan i början av 1900-talet. Vid ett stort protestmöte i Stockholm 1917 kallade dåvarande socialdemokratiske statsministern Hjalmar Branting massakrerna på armenierna för ett ”organiserat folkmord, värre än vad vi någonsin sett maken till i Europa”. Men sedan blev Armenien mer eller mindre osynligt bakom Sovjetunionens järnridå. Även armeniska idrottsmän som tävlade internationellt omtalades officiellt som ryssar.
Men i början av 1900-talet var alltså situationen en annan. Amerikanske presidenten Herbert Hoover gjorde i sina memoarer 1951 en återblick på
första världskriget. I avsnittet om världskriget påminde han om att Armenien på den tiden var ett välbekant namn för varje amerikanskt skolbarn, ”bara aningen mindre känt än England”, som han formulerade det. Denna stora uppmärksamhet berodde helt och hållet på vad som kommit att omtalas som 1900-talets första folkmord, de ungturkiska nationalisternas stora projekt att utrota den egna armeniska befolkningen, en förelöpare till Tysklands försök att förinta judarna, som ju i Tyskland var en stor del av den egna befolkningen. I USA gav Armenien-frågan upphov till en folkrörelse som engagerade breda medborgargrupper. Speciellt intressant är att denna folkrörelse blev den första human rights-rörelsen i amerikansk historia (Peter Balakian: The Burning Tigris, 2003). Ingen fråga om mänskliga rättigheter har sysselsatt Förenta Staterna under så lång tid, alltifrån 1890-talet, då de första massakrerna genomfördes och in på 1920-talet. Jag skall återkomma till det.
Låt mig nu berätta mer om folket och om landet Armenien. Den som
reser till Armenien idag, förslagsvis med Austrian Airlines och byte i Wien, kommer då att befinna sig i Mesopotamiens gränstrakter, alltså den region som räknas som civilisationernas kärnområde. Då talar vi om 8 000 år f Kr. Vad betyder då civilisation? Det betyder inte att de som bor där är civiliserade, med detta ords talspråkliga innebörd. Civilisation betyder yrkesdifferentierat samhälle, med ett annat ord städer. Städer uppstod första gången i Mesopotamien. Staden som mänsklig konstruktion betyder att vissa grupper kan frigöras från självförsörjning, alltså nödtvånget att ägna all tid åt att skaffa fram mat för sin överlevnad. Stadskultur betyder alltså yrkesspecialisering, med andra ord präster, krigare, ämbetsmän, köpmän, hantverkare, musiker, konstnärer och intellektuella, dessutom en härskande klass: aristokrater, teokrater eller byråkrater. Det var framför allt genom uppfinnandet av bevattningskanaler som jordbruket kunde effektiviseras och som delar av befolkningen kunde ägna sig åt annat än matproduktion. På grund av denna process uppstod så småningom skriftspråket, matematiken och naturvetenskaperna och ett allt mer kunskapsrikt och tekniskt utvecklat samhälle. I Armenien utvecklades tidigt fysik och astronomi, och armeniska forskare tillhör än idag de ledande inom astronomi och atomfysik. Andelen högutbildade i Armenien är en av de högsta i världen. Det låter ju bra, men Armenien har som alla de övriga före detta Sovjetrepublikerna drabbats hårt av unionens upplösning. Armenien var innan dess den mest industrialiserade delrepubliken. Idag är Armenien ett land med många fattiga, även om det inte märks mycket i Jerevan, huvudstaden, där allt finns att köpa, även importerade lyxvaror.
Om vi går 8 000 år tillbaka fanns det egentligen inga länder, inte med vår tids innebörd av ordet land. Det fanns snarare folk i olika områden. På svenska och i många andra språk är grundbetydelsen av land motsatsen till hav, som i ordparet land och hav. När man gjort en resa med båt går man iland. En annan betydelse av land är uppodlad plats, på samma sätt som vi på svenska säger potatisland. Länder eller nationer i vår bemärkelse är långt senare fenomen. När det gäller forntiden är bättre att tala om folk eller folkgrupper, människor som genom att ha levt nära varandra utvecklat egna språk och samarbetsformer, riter och traditioner. Det gamla begreppet klan motsvarar en samhällsform, en av de äldsta, kanske 4-5 miljoner år gammal. Det betyder en grupp om cirka 150 personer som känner varandra tillräckligt bra för att kunna be om en tjänst. Det är den antropologiska definitionen. På många håll i världen idag är klaner politiska maktgrupperingar. Sådana finns fortfarande i Armenien, liksom på andra håll i världen.
Politisk makt innehas av individer som historiskt haft olika benämn ingar: klanledare, hövdingar, kungar, furstar, grevar, tsarer. Även Armenien har haft kungar. Den största armeniska kungen var Tigran den Store (95- 66 f Kr). Under Tigrans tid var Armenien ett imperium långt utöver det egna landets gränser. Tigran tog sig själv titeln ”Konungarnas konung”. Men även senare, då Armenien formellt styrdes av Persien på 600-talet e Kr, var armenierna i praktiken i stort sett självständiga, delvis beroende av landets svårforcerade bergiga terräng. Turister med mindre intresse för palmlundar reser med fördel till Armenien som är svindlande naturskönt, särskilt om de uppskattar milsvida vyer.
Armenien idag, den självständiga f d Sovjetrepubliken Armenien, är en relativt liten del av det gamla Armenien, till storleken bara något större än Belgien. Det historiska Armenien omfattade däremot östra delen av nuvarande Turkiet, landskapet Azerbajdzjan i Iran, och vidare stora delar av de nuvarande republikerna Georgien och Azerbajdzjan. Även om Armenien idag existerar som en självständig statsbildning, ett land i vår tids bemärkelse, så är det inte staten
som är det mest intressanta, utan folkgruppen, armenierna, den kulturella existensformen, inte minst med tanke på att flesta armenier bor utanför Armenien – liksom de flesta judar som ju bor i andra delar av världen, inte i Israel.
Administrativt, politiskt och ekonomiskt liknar Armenien andra stater i det före detta Sovjetunionen, vilket är lätt att inse. Men kulturellt är Armenien annorlunda. Att det finns ett språk som heter armeniska är inte allmänt bekant bland svenskar. Många utgår från att det i varje fall måste likna ryska. Men armeniska liknar inte heller något av de fyra grannländernas språk, turkiska, persiska, georgiska och azeriska. Likheterna är ungefär lika små som mellan svenska och grekiska.
Kulturellt annorlunda är Armenien också med sitt helt egna alfabet, konstruerat i början av 400-talet. Unik är också den Armeniska Apostoliska kyrkan, världens äldsta kristna statskyrka, etablerad i början av 300-talet. Den armeniska kyrkan kallas också den gregorianska, efter ”Armeniens apostel”, biskop Gregorius Illuminator, Grigor upplysaren. 301 har varit det etablerade årtalet, men nyare forskning anger år 315, det är vad NE uppger. Det året omvände Grigor, kallad ”Armeniens apostel”, den dåvarande armeniske kungen Trat och hans familj till kristendomen som därmed blev landets officiella religion. Även med denna förskjutning framåt i tiden, till 315, bibehåller Armenien ställningen som världens äldsta statskyrka. Grigor var alltså på sätt och vis en föregångare, kan man säga, till Anskar, Nordens apostel, som grundade Sveriges första kristna församlingen år 830..
Jag sade att det är begreppet folk som bör betonas, inte begreppet stat eller land. Det är viktigt att tänka på när vi svenskar, med vår mycket annorlunda
historia, vill förstå innebörden av att det år 1882 bodde 2 260 000 armenier i Ottomanska riket, de flesta i nuvarande Turkiets östra del. Den armeniska befolkningen var ingen invandrad minoritet. De hade alltid bott i denna region, på samma sätt som den svenska befolkningen alltid bott i Sverige, eller dalfolket som alltid bott i Dalarna, eller som USA:s indianer som alltid bott i Amerika. Armenierna hade alltid bott i det som på 1300-talet blev Ottomanska riket. Armenierna införlivades ofriviligt i Det Ottomanska riket på samma sätt som många andra befolkningar och på samma sätt som olika folkgrupper införlivades med det Romerska riket. Den del som idag omtalas som östra Turkiet omtalades alltså tidigare som Armenien eller Väst-Armenien. Under en period ingick samma område i Storarmenien, och under en annan period befann sig armenierna under persiskt styre. Armenierna var alltså en ursprungsbefolkning i nuvarande östra Turkiet. Folk är en sak, politiskt styre är en annan. Turkarna,
eller snarare osmanerna, av den osmanska folkstammen, var den politiskt styrande gruppen i det Ottomanska riket, den stormakt som började växa på 1300-talet och som 1923 ersattes av republiken Turkiet. Även för turkarnas del
handlar det om ett folk i första hand, ett språk och en kultur, som ofta dessutom varierar inom sig, vilket ju även varit fallet i Sverige i äldre tid. Det är ganska stor skillnad mellan västarmeniska och östarmeniska. Västarmeniskan var armeniskan i Turkiet, östarmeniska är det som talas i republiken Armenien. Även i Sverige var ju de dialektala skillnaderna så stora att människor från olika områden hade stora svårigheter att göra sig förstådda då de träffades.
Efter första världskriget föll det Ottomanska imperiet samman och nya självständiga stater uppstod. I slutändan uppstod republiken Turkiet, 1923. Det var under inflytande av nationalistiska strömningar som turkarna gav sig på landets egna invånare, de kristna minoriteterna och alltså inte bara armenierna utan också grekerna, assyrierna och kaldéerna (numera den största kristna kyrkan i Irak). I boken Längtan till Ararat skriver teologen Göran Gunner med en drastisk formulering att turkarna egentligen inte såg på kristna som mänskliga varelser. En konsekvens, skriver han, var att en armenier t.ex. vid en konflikt med en muslim alltid var dömd på förhand inför den muslimska domstolen – ett i historien ingalunda unikt förhållande som vi känner igen från en del rättegångar i USA, där en svart åtalad skall dömas av en helvit domstol.
Men bakgrunden till folkmordet på armenierna kan inte i första hand förklaras religiöst. I grannlandet Iran, som också är huvudsakligen muslimskt finns ingen sådan antagonism mot den armeniska minoriteten. Den stora etniska minoriteten i Turkiet, kurderna, som likaledes förföljts och undertryckts av turkarna, är själva muslimer. Det avgörande är den etniska särarten: kurderna är inte turkar. Huvudförklaring är alltså nationalism. Nationalism är till sin grundidé alltid exkluderande. Det är i Turkiet straffbart att uttrycka sig kritiskt
mot staten och straffbart att kritisera lagstiftning och samhällsförhållanden, eftersom det enligt gällande synsätt är en förolämpning av den turkiska nationen.
Den första massakern mot armenier genomfördes 1895. Då dödades
300 000. Det var 1915 som den större delen av den armeniska befolkningen dödades, enligt uppskattningar mellan en och en och en halv miljon. De som lyckades komma undan flydde till skilda delar av världen, många till Amerika och Frankrike, andra till Canada, Ryssland, Australien, Indien, åtskilliga till delar av Mellanöstern, där armenier ingått i befolkningen i hundratals år, bland annat till grannlandet Iran, där armenierna utgjort en minoritet sedan mer än två tusen år. Intressant nog är i Iran två parlamentsplatser enligt konstitutionen reserverade för armenier. De flesta armenier i Sverige kommer från Iran.
Kännedomen om Armeniens äldsta historia bygger givetvis på fragment, materiella spår före skrivkonstens tid. Målningar av rituella danser som är 4 000 – 5 000 år gamla ger belägg för en armenisk musikkultur. Skriftliga källor finns ännu inte från tiden 1 000 år f.Kr., men många andra spår, även språkliga. Upphovet till det armeniska språket har tolkats som att trako-fygiska stammar flyttade in i östra Anatolien (alltså östra Turkiet) och smälte samman med den befolkning som bodde där. Trako-fygerna beskrivs av de klassiska författarna som högväxta och blonda. Intressant nog kan man bland armenierna av och till se ovanligt högväxta individer, även om det inte är allmänt.
Hursomhelst, tolkningarna av armeniernas förkristna historia är osäkra. Vad vi ser är dock att Armenien träder in i historien, dvs. i de historiska källorna, under 800-talet f. Kr., då kungariket Urartu skapade den första politiska enheten kring sjöarna Gölü, Urmia och Sevan. Folkslaget armenier nämns i persiska kilskrifter sedan slutet av 500-talet f.Kr.
Det finns en särskild aspekt värd att reflektera över när det gäller dessa närmare tre årtusenden. Ser man på de mängder av folk och språk som
försvunnit under tidernas lopp är det ett tankeväckande faktum att armenierna, i
likhet med det judiska folket kunnat överleva trots sitt ringa antal och trots sin historiska utsatthet för attacker och förföljelser.
Vad som förenar båda grupperna är omgivningens fientlighet under vissa tider samt dessutom den kulturella säregenheten. För judarna del är, som var och en inser, den religiösa historien högst speciell och därför starkt identitetsskapande. För armenierna är det framför allt Armeniens status som världens äldsta kristna statskyrka. För judarna förstärktes identiteten tusenfalt av nazisternas förintelseläger, för armeniernas del motsvaras förintelsen av turkarnas folkmord, 1900-talets första folkmord. Ytterligare en parallell till den judiska historien är armeniernas ställning som en socialt framträdande grupp,
präglad av duglighet i affärsvärlden, i hantverk (inklusive konst) och i intellektuella högstatusyrken i de länder där armenierna ingår i befolkningen. En sådan framträdande ställning hade de även i det Ottomanska riket, även detta en nagel i ögat på de turkiska nationalisterna. Paradoxalt nog var det en armenier som var utrikesminister i det Ottomanska rikets regering vid tiden för folkmordet.
Armeniska språket hade och har fortfarande samma negativa laddning för de turkiska nationalisterna som kurdiska språket. Men det har för armeniernas del ytterligare stärkt språket som identitetsskapande symbol, liksom mycket annat i den armeniska historien, t.ex. alfabetet, skapat i början av 400-talet och delvis
konstruerat för att befästa kristendomen. Vad jag här nämner är en intressant tendens, som även gäller i motsatt riktning. Alltså tendensen till en svagare nationell identitet i länder som inte hotas utifrån, och vars befolkning aldrig diskriminerats som minoritet. Sverige är ett sådant exempel. Det förklarar varför svensk historia som skolämne kunnat nedmonteras under hela efterkrigstiden. Det förklarar varför Sverige saknar ett folkligt nationaldagsfirande. Sverige och Danmark är kanske de enda länder i världen där man utan vidare kan skämta om nationalkänslor.
Nu till något annat speciellt. Jämförelser mellan länder är ofta illustrativa. I USA känns de svenska son-namnen igen som tecken på det nationella ursprunget i Sverige. För armeniernas del är det familjenamn som slutar på ”yan” (eller ”ian”). Och bland armenierna gäller detta mönster kanske nittionioprocentigt. Minasjan betyder t.ex person tillhörig gruppen eller släkten Minas. Alltså Minassläkten, Minasfamiljen. Några armenier i diasporan har klippt bort slutändelsen för att göra namnet kortare och lättare att uttala, t.ex. den franske sångaren Charles Aznavour som tidigare hette Aznavourian. En annan tonsättare som däremot behållit sitt armeniska familjenamn är Aram Chatjatourjan. Ni känner säkert till ledmotivet i filmen Titanic, som är hämtat från Chatjatourjans mest kända balett Spartacus.
Jag nämnde Armeniens tidiga anslutning till kristendomen. Det är viktigt att säga just detta. Kyrkan för armenierna i hög grad fått en sammanhållande uppgift, både i diasporan och under 71 år av Sovjetkommunistisk ateism. Någon sådan sammanhållande institution har det svenska folket aldrig behövt. Det är också i kyrkans regi den 24 april som minnet av folkmordet upprätthålls. Varför just då? Jo, det var den 24 april 1915 som 600 inflytelserika armenier deporterades från Istanbul till två provinsstäder, där de flesta avrättades, det som
blev upptakten till turkarnas massakrer, bevittnat av utländska diplomater och även beskrivet av den svenska missionären Alma Johansson, som befann sig på plats.
I Sverige högtidlighålls minnet i Stockholm eller i Uppsala, där de flesta
Armenier bor. Antalet armenier i Sverige är förhållandevis litet, cirka 4 000. De flesta har kommit under de senaste årtiondena. Men så tidigt som 1687 anlände två armeniska köpmän – signifikativt nog affärsmän alltså – i sällskap med en svensk överstelöjtnant. De mottogs väl av konung Karl XI. Under 1700-talet kom så ytterligare två armenier. Den ena adlades och blev Sveriges minister i Konstantinopel; även den andre blev svensk diplomat – en slags förelöpare till den nutida idén att använda invandrares kulturkompetens i internationellt arbete. Under 1800-talet kom en armenier resande såsom sändebud från en egyptisk pascha för att överlämna två hästar till Karl XV. Han blev hovstallmästare och ordnade fester på kungens uppdrag.
Den egentliga invandringen av armenier inleddes i början av 1950-talet med några fåtal läkare och ingenjörer. De kom från Turkiet. Även nästa grupp kom från Turkiet, 25 år senare. Då kom också några från inbördeskrigets Libanon, där det sedan urminnes tider funnits en armenisk koloni. De flesta armenier som nu tillhör Sveriges befolkning har invandrat från Mellanöstern och är i många fall barn till personer som lyckades fly till andra länder i samband med folkmordet 1915. De armenier som idag bor i Sverige kommer som jag redan nämnt huvudsakligen från Iran.
Den amerikanska uppmärksamheten på den armeniska frågan under första världskriget hade sin motsvarighet i den svenska nyhetsrapporteringen. Pressbevakningen fortsatte efter krigsslutet, eftersom massakerna fortsatte. Den 19 februari 1920 skrev Dagens Nyheter: Turkiska trupper och kurder har massakrerat 7 000 armenier i Kilikien. Tio dagar senare rapporterade Svenska Dagbladet att ytterligare 16 000 armenier dödats av turkiska trupper i Kilikien. En del av Kilikien kallades en gång i tiden Lill-Armenien.
Det som allra senast givit aktualitet åt folkmordet är förstås Turkiets ansökan om medlemskap i EU. Varje ansökarland måste uppfylla kraven på yttrandefrihet och övriga mänskliga rättigheter. EU:s medlemskriterier betyder att det måste stå varje individ fritt i ett EU-land att kritiskt yttra sig om landets politik, både nu och i förfluten tid. Men att yttra sig vanhedrande om landets historia är idag straffbart i Turkiet. Turkiets internationellt mest kände författare Orhan Pamuk gav nyligen en intervju till en schweizisk tidning, och förklarade där att turkarna bar ansvaret för miljoner armeniers och kurders död. Nu har två åtal väckts mot denne författare för att ha förolämpat den turkiska nationen. I staden Bilecik brändes hans böcker med representanter vid bokbålet både från regeringspartiet och oppositionen.
Men den förnyade uppmärksamheten på folkmordet på armenierna började redan för fem år sedan vid den första internationella folkmordskonferensen i Stockholm. Göran Persson avslutade sitt tal med en historisk jämförelse. Förintelsen är ingen unik händelse, sade han. ”De bittra minnen som jagat oss har många namn, från Armenien till Kambodja, Rwanda och f d Jugoslavien”.
Som en följd av uppmärksamheten antog Sveriges Riksdag ett uttalande som innebar ett erkännande av folkmordet. ”Erkännande” kan låta konstigt i svenska öron. Behövdes det ett tyskt erkännande av Tyskarnas folkmord på judarna? Ja, faktiskt. Och Tyskland erkände sin skuld, liksom senare Sydafrika erkänt sitt ansvar för apartheid och USA erkänt sin skuld till sin urbefolkning. Men Turkiet vägrar att erkänna folkmordet på armenierna, liksom Japan, efter vad som sägs dessa dagar, talat alltför tyst om sina historiska massakrer på hundratusentals kineser. Ett stort antal länder runt om i världen har erkänt folkmordet och 36 av USA:s 50 delstater har gjort det – inte USA federalt, vilket jag strax skall återkomma till.
Efter första världskrigets slut, 1919, ställdes ett antal turkiska ämbetsmän
inför krigsrätt som medansvariga, men detta torde ha framtvingats av de allierades militära närvaro i Konstantinopel, och flertalet av ledarna för folkmordet satte sig i säkerhet i Tyskland. Och samtidigt som den storpolitiska aktiviteten kring Armenienfrågan kulminerade1920 fortsatte turkarnas massakrer på armenier. I USA lanserade president Wilson förslaget att göra Armenien till ett amerikanskt mandatområde, men han fick inte senaten med sig. Nationernas Förbund, alltså före detta FN, erbjöds att åta sig uppdraget men hänvisade till otillräckliga militära och ekonomiska resurser. Även Sverige, Norge och Holland fick samma erbjudande, men avvisade av samma skäl. Den 28 maj 1918 utropades den fria republiken Armenien, men redan 1920 tågade sovjettrupper in och förvandlades landet till en sovjetrepublik som det förblev ända till Sovjetunionens sammanbrott 1991.
För armenierna har folkmordet förblivit ett trauma. Officiellt förnekar Turkiet att något folkmord skett. Den officiella versionen är att många armenier visserligen dödats men inte många, och att det skett i inbördes strider i vilka även många turkar dödats. I själva verket slaktades alla kategorier, kvinnor, barn, åldringar, utan åtskillnad. Turkiet avvisar dessutom ordet folkmord med hänvisning till att den internationella definitionen förutsätter en avsikt att helt eller delvis utrota ett annat folk, vilket Turkiet förnekar varit fallet.
Det existerar dessutom en internationell formalisering av begreppet genocide, som särskilt judiska kretsar tagit fasta på. Enligt denna är det endast folkmordet på judarna och folkmord därefter som skall omtalas folkmord, medan tidigare folkmord inte formellt skall räknas som folkmord i straffrättslig mening. Många länder har ignorerat detta som en sakligt sett meningslös spetsfundighet. 1987 antog Europaparlamentet därför en resolution om att de armenier som bodde i Turkiet 1915 blivit offer för ett folkmord genomfört av den ottomanska regeringen. Men Sveriges Riksdag som i mars 2 000 erkände folkmordet rev upp beslutet med hänvisning att inget folkmord före nazisternas genocide skall
betecknas som folkmord, eftersom det inte är folkmord i straffrättslig mening – även om ingen uttryckte tvivel om att det sakligt sett varit fråga om ett folkmord.
Det enda land som förnekat folkmordet är Turkiet. Inför EU:s nyligen inledda förhandlingar med Turkiet uttalade EU att en förutsättning för medlemskap är Turkiets erkännande. Ytterligare ett krav är att Turkiets blockad mot Armenien skall upphöra och att diplomatiska förbindelser upprättas. Armeniens förbindelser med västvärlden går sedan fem år tillbaka enbart genom Iran.
Den 26 oktober ordnade Södertörns Högskola en internationell konferens. Bland de inbjudna fanns en turkisk historieprofessor, Taner Akcam, numera verksam vid University of Minnesota i USA. Han är inte längre välkommen i sitt hemland Turkiet, varifrån han tvingats flytta på grund av sin forskning om folkmordet. Han citerade telegram dag för dag som avsänts till och från de ledande aktörerna 1915 och som slutgiltigt tycks i största detalj bekräfta den officiellt organiserade planmässigheten i dödandet.
Världssamfundets inställning är intressant. Under första världskriget och omedelbart efter var massakrerna allmän kunskap. I maj 1915 anklagade Storbritannien, Frankrike och Ryssland den ungturkiska regeringen för brott mot mänskligheten. 1919 åtalade den ottomanska regeringen ett antal personer för massaker och plundringar, och genom ett internationellt fördrag den 10 augusti 1920 förband sig Turkiet att häkta de ansvariga.
Men den politiska situationen ändrade snabbt förutsättningarna. Under de följande 25-30 åren ändrades klimatet, som nu gav förutsättningar att förneka och glömma vad som skett. 1923 undertecknade stormakterna ett fördrag i Lausanne som befriade Turkiet för ytterligare ansvar för konsekvenserna av det ottomanska rikets politik. Turkiet var ju ett nytt land så att säga. Det Ottomanska riket hade gått i graven, och Turkiet introducerade vad som kommit att omtalas
som förnekandets politik, nämligen att hindra officiell debatt och att förbjuda varje omnämnande av denna del av historien. Samma politik har Turkiet använt mot sin kurdiska minoritet. Den kurdiska frågan får inte debatteras.
Den allmänna stämningen i Europa efter första världskriget präglades av en önskan att lämna alla gräsligheter bakom sig. USA valde en isolationistisk politik, men detta blev en omöjlig hållning när världssamfundet insåg vidden av den tyska judeutrotningen. Frågan om folkmord blev alltså aktuell på nytt och därmed också frågan om världssamfundets gemensamma ansvar. Genom 1948 års konvention om att förhindra och bestraffa folkmordsbrott försågs språket med etiketten masslakt och ett helt nytt ord introducerades, genocide på engelska, på latin genocidium.
Nu insåg armenierna att de hade blivit offer för ett brott som tidigare saknat namn. Och det var nu som engagemanget för s.k. human rights ökade inom världssamfundet. Det är därför den armeniska frågan kommit upp under de senaste 25 åren. Armeniska grupper runt om i världen har aktualiserat frågan
om erkännande och ett stort antal parlament, däribland Frankrike, Ryssland, Canada, Belgien, Grekland, England, Italien, Argentina, Libanon, även Vatikanstaten samt 36 av USA:s delstater. Men med det militära samarbete som USA har med Turkiet har den amerikanska regeringen ansett att en officiell deklaration skulle vara alltför riskabel.
Om ni reser till Jerevan, Armeniens huvudstad med cirka en miljon invånare, skall ni möta en storstad med ett småstadslikt lugn, bortsett från bilisterna som tycker om att köra fort. Inget gatuvåld, inget fylleri, prydliga pojkar och flickor hand i hand, inga tatueringar, eleganta affärer, restauranger från olika länder, allting till låga priser med våra mått mätt. En stad och ett land rikt på konst och musik, lärdomsanstalter och urgamla kyrkor. Många tilltalar varandra traditionellt med kära bror och kära syster, även om de inte är bekanta – som man i Sverige förr i tiden sade kära mor till gamla kvinnor och även faktiskt påminnande om min egen barndom, då man sade farbror och tant till främmande vuxna, och alltså använde släktskapstermer. Det är den integrerade, homogena kulturens tilltalsformer – både i Sverige och Armenien!
Trots allt fint man kan möta som turist i Armenien flyttar unga välutbildade armenier utomlands, inte minst till Frankrike och USA, där det finns stora armeniska minoriteter. Även många turkar flyttar som bekant utomlands, bland annat till Sverige. När jag för ett par år sedan höll en föreläsning i ABF-huset om det mångkulturella Sverige råkade jag nämna att min hustru var armeniska. Efteråt hejdades jag ute på Sveavägen av en ung turk, lärare i den svenska grundskolan. Han ville berätta att han under sin egen skoltid i Turkiet blev
undervisad om orsaken till att det i vår tid fanns så få armenier i Turkiet, armenierna som varit en så relativt stor minoritet i landets tidigare historia. Armenierna hade flyttat från landet för att få arbete. Det var den förklaring som de fick lära sig. Hans uppfattning nu, när han fått perspektiv på sitt eget lands historia, var att varje land måste acceptera sitt förflutna, ärligt och utan att försköna, utan att dölja någonting. Det gjorde tyskarna efter Hitler-Tyskland, men även Sverige hade nog anledning till större öppenhet, förmodade han. Öppna dokumenten! Det sade professor Klas Åmark häromdagen i en TV-intervju och han syftade då på Sveriges moderna historia.
En turk som tvärtom skulle vilja återvända till Turkiet är historikern Taner Akcam, nu bosatt i USA. Det är hans dröm att återigen verka i sitt hemland. Kanske skulle det kunna bli verklighet i samband med Turkiets inträde som medlem i EU, då Turkiet enligt EU:s krav erkänt folkmordet. Inte alldeles omöjligt. EU-inträdet och erkännandet skulle ju kunna ske år 2015, samma år som armeniernas minneshögtid fyller 100 år.
Men även om historieprofessorn blir välkomnad hem lär han nog få vänta ytterligare ett tag på ett minnesmonument i Ankara, alltså motsvarande
tyskarnas minnesmonument av förintelsen, det som skall invigas i Berlin den 8 maj 2006 – eller så är det jag som är alltför pessimistisk.